dock.

Dagens ‒ årets? LIVETS?!?! ‒ festivalbokning stod Peace & Love för när de tidigt i morse presenterade Bob Dylan som festivalens headline. Det är stort. Mycket stort.

Dylan har varit min husgud så länge jag kan minnas, så om jag var osäker innan är en biljett till Borlänge nu ett måste även i år. Lagom till hans 70-årsdag dessutom!

Jag har haft nöjet att se Bob Dylan ett par gånger tidigare och vet (kan man veta?) ungefär vad man har att vänta sig, men jag är inte säker på hur en övertänd Peace & Love-publik kommer att reagera när Robert går igenom sina två senaste album och avslutar kalaset med en oigenkännerlig »4th Time Around« typ. Bob Dylan är ingen Rolling Stones. Han sysslar inte med hit-kavalkader och det är just därför man älskar honom.

Så någon finstämd »Desolation Row« är knappast att vänta. Men vi tar den i alla fall. Och försöker smälta detta.

LYSSNA HÄR!

Peace & Love pågår mellan 28 juni - 2 juli.

Relaterat:
Bob Dylan »Silver Bells«
Bob Dylan »Beyond Here Lies Nothin'«
The Band »The Weight«

Du kanske fattar? Det är semester.

Men det vore oansvarigt - för att inte säga ohyfsat! - att inte lämna er med något slags låttips. Så här kommer en till klassiker, med i princip samma motivering som förra gången (även om The Band kanske inte direkt är SÖNDERspelade). »The Weight«, mina damer och herrar. Trevlig semester!

Relaterat:
Kris Kristofferson »Me and Bobby McGee« 
Neil Young »Everybody Knows This is Nowhere«
Gram Parsons »Hickory Wind«
 

Jag vill inte kalla det för en "guilty pleasure", men jag kan förstå att det här med alt-country ‒ framförallt med betoningen på country ‒ inte är allas kopp ProViva. Så därför får vi gå jävligt
försiktigt fram här...

Gram Parsons blev inte hälften så gammal som Johnny Cash men hann ändå med att göra mängder av odödliga countryballader. »Sin City« med the Flying Burrito Brothers, »Love Hurts« med Emmylou Harris och »Wild Horses« med självaste Rolling Stones ‒ för att nämna några.

Parsons var väl aldrig någon Calle Kristiansson under sin livstid, men man brukar säga att om enbart 50 000 köpte hans album så gick dom 50 000 hem och bildade ett alt-countryband (du vet: Uncle Tupelo, Wilco, Whiskeytown, Bright Eyes, Ryan Adams & the Cardinals, Gillian Welch och David Rawlings, Lucinda Williams, Drive-By Truckers, Jayhawks, Golden Smog, Abba Teens, My Morning Jacket, etc etc).

»Hickory Wind« var Gram Parsons paradnummer.

Gram Parsons - Hickory Wind (Alternate Version) (MP3)

Eh?

Relaterat:
Neil Young & Crazy Horse »Everybody Knows This Is Nowhere« 
Townes Van Zandt »Waitin' Round to Die« 
Ryan Adams & the Cardinals »Goodnight Rose« 

♫ "O, Ca-nadaaa!" ♫ ... sen kan jag inget mer.

Jag vet inte om ni har märkt det men ‒ tydligen pågår det "olympiska spel" någonstans i Kanada. Raporteringen i media har minst sagt varit sparsmakad men en Björn Terry kan ha tagit guld i någon form av skidgren nyligen. KAN.

Dagens låttips är därför på temat Kanada. Det där med americana är inte bara ett luddigt uttryck ‒ det är också ganska komiskt. Neil Young tillsammans med The Band brukar ofta nämnas som de allra främsta americana-utövarna trots att de i själva verket är kanadicker (LOL?).

»Everybody Knows This is Nowhere« kommer från Youngs skönt skramliga album med samma namn. Och i natt börjar hockeyn. Tydligen.


Relaterat:
Neil Young & The Band »Helpless«
Steve Earle »Someday« 
The Highwaymen »Highwayman«
 

Från den stilbildande och fullkomligt briljanta Bringing it all Back Home [Spotify].

  

Spacerockarna The Byrds tillsammans med bluegrass-pionjären Earl Scruggs drar av Robbans You ain't going nowhere på ett softat festivalområde. Strax efter att Gram Parsons lämnat gruppen, men en grym version i vilket fall som helst!

I helgen är det Dylanfestival i Östhammar!

OSA senast fredag så jag vet hur stor buss jag ska boka :)