dock.

- Det här är ett quiz, sa vi i kör när en närmast oigenkännerlig "Tangled up in Blue" ekade ut över Borlänge. Ett Bob quiz!

Och exakt så kändes det ‒ som ett läxförhör. Var man verkligen ett så stort Dylanfan som man hade trott? Skulle man ens känna igen sina favoritlåtar? För när en man som har levt efter devisen att aldrig titta bakåt har vridit och vänt på sina låtar i närmare 50 år är det inte konstigt att saker och ting inte låter som på skiva. Och det visste vi. Såklart. Men nu var stunden kommen.

Alla sinnen skärpta.

Först ut: "Rainy Day Women #12 & 35". Enkelt. De karaktäristiska, marcherande trummorna hade inte ändrats och öppningsraden "They stone you when you're trying to be so good" gick inte att ta miste på, även om den nasala sångrösten från Blonde on Blonde-tiden har bytts ut mot ett mer ansträngt kraxande. Låt två, "Don't Think Twice, it's All Right", var lite svårare att sätta. Det klassiska gitarrplocket gick nu i boogie woogie-takt med Bob bakom keyboarden, stötvis fraserande "Rooster crows.... at the break of dawn....". Men snart föll poletten ner.

Resten av konserten fortsatte i samma anda. Bob och hans gangsterliknande kompband tuffade på med sina rock & roll-versioner och det märktes tydligt att de lite nyare låtarna, ("Beyond Here Lies Nothin'" och "Thunder on the Mountain") som faktiskt spelats in i liknande stil, var de som rockade allra bäst. Och Dylan var på bra humör. Rösten blev mjukare och klarare allt eftersom och när man väl var framme vid "Ballad of a Thin Man" var det inte längre en 70-årig Mr. Burns som stod och grymtade på scenen utan en potent, livs levande Bob Dylan!

Lite som en betalning till alla inte fullt så inbitna Dylanfantaster i publiken avrundar han ofta med "Like a Rolling Stone", och då ganska oförändrad. En av rockhistoriens mest kända och älskade stycken ska spelas, så är det bara. Även på Peace & Love. Virveltrumman sparkar igång, publiken får chansen att skråla med och mannen som spenderat hela sitt yrkesverksamma liv ute på turné har gjort det igen. Med beröm godkänt.

Innan det var dags att presentera bandet spelade man en sista låt som jag aldrig lyckades identifiera.

Det var "Blowin' in the Wind".

Så. Jävla. Ägd.



Låtlista

Andra storheter som levererade på Peace & Love 2011 var: M.I.A, Håkan Hellström, The Strokes och Ryan Bingham. STORT tack till @luubos, @_kls_, @patriksalo, @emgoransson, Kraniumkokerskan och Bomb HoThell för sällskapet!

Dock

Relaterat:
Bob Dylan "Desolation Row"
Recension: Peace & Love 2010 
Recension: Peace & Love 2009

Is it a bird?! Is it a plane?!! Is it...

Det var för drygt två år sedan vi möttes av det tunga beskedet att Ryan Adams hade slutat med musiken. En elakartad öronsjukdom gjorde tillvaron för svår och förklarade också varför allt fler shower ställdes in. Så han lade helt enkelt av, knall och fall, the hardest working man in alt-country-biz, och lämnade förstås ett ENORMT tomrum efter sig.

Därför var det både väldigt glädjande och förvirrande när Ryan Adams själv, via sin facebooksida, annonserade en kortare europaturné med orden: "I wrote some new tunes this winter on my acoustic guitar. I think I'd like to play them for whoever wants to hear them. Please don't yell at me.".

Den 10 juni besöker han Cirkus i Stockholm och den 13 juni Konserthuset i Malmö.

Luger.se
 
Relaterat:
Konsert: Ryan Adams & The Cardinals på Chinateatern 2007
Ryan Adams »Electrosnakes«
Ryan Adams & The Cardinals »Goodnight Rose«

Bild: Rockfoto.nu

Ingen dålig trend direkt, att åka till Peace & Love-festivalen i Borlänge och se gräddan av svensk popmusik plus några utländska storheter. Vädret var lysande, ölen svalkande kall och entusiasmen på högsta möjliga nivå. Låt oss summera.

Tomhet, idel tomhet. Lite så känns det nu. Svårt att ställa om till vardag. Man kan komma på sig själv, så här dagarna efter en hård festival, med att vissa vanor fortfarande sitter i ‒ kanske gör man en överhuvudklapp till en låt på radio, eller drar en piss bakom närmsta reklampelare på gågatan. (Och vem behöver man ligga med för att få en anständig viltkebab nu för tiden?!) Jag tror dock att jag har smält alla uppträdanden som sågs ‒ och detta är min topp 4:

04. Robyn, Fantasia. Believe the hype. Trots högst ställda förväntningar lyckades Robyn rocka skiten ur både mig och resten av festivalpubliken på torsdagskvällen. En svart dress, ett par Buffalo-dojor från 90-talet och en grym intensivitet var allt som behövdes ‒ plus en beundransvärt hittig repertoar. Allra bäst svängde låtarna från nya Body Talk pt. 1, men även en »Show Me Love« i nytappning kändes helt rätt.

03. Roky Erickson & Okkervil River, Fantasia. Förhandsfavoriten Roky Erickson hade bara behövt ställa sig på scenen för att jag skulle bli nöjd ‒ och lite så var det. Åtminstone till en början. Rocklegenden hade ingen av sina bästa dagar, det föll bort några textrader här och där och bandledaren Will Sheff fick rädda upp situationen med solon och mellansnack. Men allt eftersom såg Roky mer närvarande och spelsugen ut och när »Goodbye Sweet Dreams« slutligen rullade igång föll bitarna på plats. Riktigt starkt.

02. Shout Out Louds, Venus. Lördagskvällen var hektisk. Man fick knyta näven i fickan för att lämna John Fogerty och ett fullpackat öltält och springa iväg till Venusscenen och se Shout Out Louds ‒ men vi gjorde det och Jesus vad glada vi var för det. Helt klart svettigast och röjigast. »Tonight I Had to Leave it«, »Walls« och »Fall Hard« lyfte till oanade höjder live och det märktes verkligen att bandet hade en av sina bästa kvällar. Allsång och handklapp i otakt har aldrig passat bättre.

01. Jay-Z, Utopia. Vem annars? New York-hjälten åker ingen stans utan att vara störst, bäst och vackrast. Lördagens stora final var precis lika stor som man hade önskat (även om förhoppningarna om att Beyoncé skulle dyka upp levde in i det sista). »Empire State of Mind«, »Hard Knock Life« och en briljant »Heart of the City« över U2:s »Sunday Bloody Sunday« var bara några av guldkornen i helgens mest intensiva låtlista. Det var rock & roll ena stunden, tung hiphop en andra ‒ och full jäkla rave en tredje.

Andra artister som var riktigt bra: Kent, The Hives, Vampire Weekend, The Kooks och Nikola Sarcevic. Återigen, stort tack till ressällskapet: Gammelsmurfen, Entusiasmeraren, Snygg-Anders och HoThell [via Band of Bros].

//Martin
 

Bild: Rockfoto.net

Att läsa konsertrecensioner är ganska meningslöst. Det är information man aldrig kan använda. En recension om ett album är lite annat, eller en film, för då har man åtminstone chansen att gå ut och bilda sig en egen uppfattning efteråt. Men om man inte var på plats när själva konserten ägde rum - inte var med om just det där unika ögonblicket - då kan man heller aldrig syna det recensenten har skrivit och informationen blir värdelös. Lite som när någon beskriver en dröm väldigt utförligt; »Jag blev liksom jagad av en ilsken hund typ mitt i vintern...sen var det plötsligt sommar! Och hunden var en stor marsipangris!« Whatever liksom. Ge mig något jag kan använda.

Så istället för att gå på om vilka låtar som lät som dom brukar och vilken stämning det var i salongen när Wilco uppträdde på Cirkus i söndags kan jag summera det så här: gillar man Wilco så hade man älskat detta. ALLT var bra. INGET var dåligt. Från den nästan obehagligt intensiva inledningen (med »Bull Black Nova« som själva sammanbrottet) via en något lättsammare del (med mellansnack och ett improviserat gitarr-battle bl a) till »On and On and On« som var kvällens vackra final. Mycket vackert, mycket oljud, mycket Nels Cline och hans övermänskliga gitarrspelande. ALLT var bra.

5/5
 
Så, nu är Wilco-veckan över.
 

Märks det att sommaren närmar sig eller?

The fuck?! Här hade man precis smält Wilco (NOFX?) och Kris Kristofferson så kommer nästa bomb i konsertväg ‒ Jay-Z till Peace & Love. Borde väl dra lite folk, en 30-40 tusen sådär? Andra nyligen klara artister är Robyn, Patti Smith (US), The Kooks (UK), Them Crooked Vultures (US) ‒ och så John Fogerty förstås! [via tram7]

Min absoluta Jigga-favorit kommer från The Blueprint och heter »Heart of the City«!

Den 10 juli ‒ lagom till första semesterfyllan? ‒ tänkte jag bocka av ett nytt namn på listan 1001 artister du måste se innan de dör. Nämligen Kris Kristofferson!

Gammelgubben Krizz kommer till Katalin i Uppsala och det är bråttom bråttom för er som ännu inte fixat biljetter. Kanske kör han den här ‒ eller den här ‒ eller den här! Klart är i alla fall att det kommer bli grymt.
 
Tack för tips, KLS.
 

Twitter-/blogg-feedarna den 27:e januari kom inte bara att handla om Steve Jobs och hans senaste väckelsemöte ‒ det kom en del briljanta konsertnyheter också.

Wilco @ Cirkus, Stockholm - 23 maj - Först och främst - Wilco. Vilka är på? Jag är ju fortfarande rätt bitter sen ifjol, då jag missade Jeff Tweedy och grabbarna på Way out West. Men väl i Stockholm ska det mycket till om jag ska bomma det (via Sonic).

Video: Wilco »The Late Greats«.

Girls @ Way Out West - augusti - Bara den första rejäla bandbokningen på WOW. San Fransisco-duon Girls var förra årets bästa debut. En festivalspelning är en festivalspelning, men lika där, bör inte missas! (Via tram7)

Video: Girls »Lust for Life« live.

Hästpojken, Nick Lowe, Krunegård mfl @ Peace & Love - juni - Och sen har den ramlat in några nya artister till Peace & Love-festivalen också. Där är kvantiteten viktig ‒ men att få se Hästpojken och Prinsen av Peking i sommar känns viktigt. Räknar kallt med Joel Alme och Shout Out Louds också.

Video: Markus Krunegård »Lika barn leka bra«

****

Nåt annat att komma med?
 

Bild: Google

Konserten igår var lika storslagen och påkostad som man hade förväntat sig (kanske inget för den klimatsmarte?). Men samtidigt både finstämd och skör på sina håll. Jag lyfter på hatten. Coolplay är störst, bäst och vackrast. Åtminstone nu.

Bäst: Violet Hill, Life in Technicolor II, Fix You, Politik och... självklart Viva la Vida.

Vad tyckte du?

 

Ikväll spelar fjolårets bästa band, årets bästa band och kanske världens bästa band i Slottsskogen i Göteborg. Det är ett plumpt och dåligt skämt att man ska behöva sitta hemma. 

Plumpt.


Och dåligt.


Skämt.

  

Beh. Precis hemkommen från 2009 års upplaga av Peace & Love i Borlänge. Allt från väder och vind till musik och sällskap har varit bättre än man någonsin hade vågar hoppats på. Vilken fest. Självklart är intrycken många och det kommer säkert ta några dagar att bearbeta allt (och kanske framför allt det som hänt i den verkliga världen) men det här är i alla fall mina topp tre höjdpunkter:

3. Pete Doherty/Babyshambles, Utopia. På förhand hade jag bestämt mig för att försöka se alla utländska band så trots att jag knappt lyssnat på Doherty innan så hängde jag med ner till festivalens största scen tidigt på fredagseftermiddagen. Vädret var kanon. Stämningen var kanon. Och just här, ganska precis i mitten av festivalen, kom en vändpunkt. Tidigare hade man rört sig lite obekvämt i folkmassorna, stört sig lite på lukten och alla halvätna langostallrikar. Men nu var alla spärrar borta och man kunde ligga raklång på gräsfältet. - Det här är Waynestock på riktigt, tänkte jag. Att Pete Doherty ens kommit till festivalen var en bragd i sig. Att han dessutom kunde genomföra två spelningar på rad (en solo och en med Babyshambles) var mäktigt.

2. Lykke Li, Venus. Trots skyhöga förväntningar lyckades ändå Lykke Li bli torsdagens absoluta höjdpunkt (och då ska man veta att vi tvingades lämna en Thåström i högform för att ens få se henne). Att Lykke Li är typ hetast på jordklotet känns som en självklarhet när man får se henne och bandet live. Tänk alla musikstilar du någonsin hört, tänkt 110% från start till mål, tänkt beats, rap, soulsång, techno, powerballader, jazz, funk och laserstrålar.. och så den där snorungen från Ystad i mitten. Omöjligt att inte dras med. Lykke Lis "extranummer" att i ren chock springa in på scenen och ropa ut att "Michael Jackson är död" var självklart ingen stämningshöjare. Men det lär bli en spelning man aldrig kommer glömma hur som helst.

1. Håkan Hellström, Utopia. Festivalens stora final. Kanske hela Peace and Love-begreppet personifierad. Lite tidigare på dagen såg vi Laakso följt av Hello Saferide, två spelningar som var helt okej - en annan gång kanske till och med riktigt bra, men tre dagars öldrickande och sollapande hade knäckt en totalt och nu var det svårt att ens stå upprätt. Av ansiktsuttrycken att döma så kände nog alla lika dant. Alla 36 000. Men när Håkan Hellström äntligen entrade scenen klockan 00.00 på lördagsnatten var det som om hela festivalområdet fick en adrenalinspruta rakt in i bröstkorgen och gick, så att säga, all-in. Ramlar var låt nummer två. Gissa hur många som halvsov då?

Med andra ord så var årets peace&love-helg helt j**a underbar. Förutom nämnda band lyckades jag se Ulf Lundell, A Camp, Detektivbyrån, Deportees, Mando Diao, Moneybrother, Thåström, Lars Winnerbäck, Mötley Crue mfl. Props till mina medresenärer Sali, KLS och Stor-Thell. /Martin
 

Holy F**k! Nu måste man ta sig ner till Götet i sommar också.

Mer artister 2009:
Lily Allen
Arctic Monkeys
Bon Iver
Fever Ray
Calexio
Timo Räisänen
Chairlift

wayoutwest.se
...

Dagens: Wilco - Outtasite (1996)
 

  

Hemma med halmen.. Igår var vi med om något stort: Roky "Night of the Vampire" Erickson tog ett direktflyg från LA för att spela med svenska The Nomads på festivalens allra största scen. Ingen verkade riktigt 100 på vad som egentligen hände.. men alla förstod att det var historiskt. Bjurman sprang i alla fall runt med ett styv.

I övrigt hann vi med att se Kjellvander, Nationalteatern, Britta Persson, Devotchka och lite annat i förbifarten.

Nu är man äntligen hemma och kan konstatera följande: Festivallivet är knäckande även om man bor på Scandic.
 

Senaste nytt: Martha W kommer till Peace & Love!! Oerhört.

Självklart ska hon spela på torsdagen som jag inte har biljett till.. men jag har plankat förr. Eller hur, Bi?
 

En livsfarlig kombination på Scottes i Gävle igår. Frida Öhrn i Oh Laura har Sveriges skönaste sångröst och trots ett ganska mediokert publikmottagande blåste hon oss av stolarna totalt. Vi kom fram till att det var lite synd om Oh Laura, som blev stjärnor över en natt för att sen lika snabbt bli gårdagens news. Kanske får de mest åka runt på after-ski-ställen och spela Release Me 25 gånger på en kväll? Dom är i alla fall bättre än så. Lyssna på skivan! Hoppas det kommer fler.

En däremot ganska pinsam grej som kom upp när jag googlade var att Oh Laura-Frida var en av tjejerna i gruppen LaRoxx (tillsammans med riksbögen och ZTV-profilen Tobias Kagelind) som bland annat ställde upp i melodifestivalen 2004. Klådigt va?

...
 

Jag hörde ett långväga rykte om att den här bögen skulle komma till Stenegård i Järvsjö nästa sommar. Kan det ligga någon sanning i det? I så fall är jag tokgjuten!


 

Igår var jag på konsert igen! Christian Kjellvander och Kristoffer Åström körde kombinerat på Spegeln i Gefle och jag, Djonas, Sali och Björn hade fixat tics. Jäkligt bra spelningar, trots att jag inte hunnit med att lyssna speciellt mycket på de båda herrarnas nya album. Kjellvander med fru och band meckade upp en nästan obehagligt ödesmättad ljudbild med orglar och skitiga elgitarrer och det var med ytterst belåtna fejs vi drog vidare i Gävlenatten - x antal glas rödtjut gjorde också sitt förstås. Läs mer på Lundbacken.net.

Riktigt trevlig lördag måste jag säga! Förutom konserten gjorde vi även tid för mat och fotboll på O'Learys, julshopping, en snabb krogrunda och ett helt komplett parti RISK! Ett aber som däremot förstörde kvällen lite för mig var mealet: Pebbens Steaktips på O'Learys.. Grymt gott och grymt starkt men satte sig dessvärre som en bautasten i kistan! Magsmärtorna gick tillslut över.. Utan att avslöja för mycket: jag tvingades skriva historia inne på klubben..

Söndagen gick i bakfyllans tecken med ett getöga på EM-lottningen.. Helt OK lottning får man väl ändå säga?

Freebird!

Så här jävla bra hade vi det!


 
 Här är en rykande video till låten Follow the Lights! - Låten ska typ vara ledmotiv i nån ostig Dawsons Creek-serie :)