Stifler + Wahlbeck?
Den enda som gått riktigt vinnande ur den här fördömda roast-trenden i TV är väl ändå galningen Peter Wahlbeck? Skådespelaren Seann William Scott är mest känd som Stifler i American Pie-filmerna - men har ni sett Balls Out: Gary the Tennis Coach och 90-talsserien S*M*A*S*H - då fattar ni kanske kopplingen.
Oktoberfest!
A.
Brett Dennen - Make You Crazy (2009)
Girls - Lust for Life (2009)
Daniel Johnston - Freedom (2009)
Tutankamon - Have You Ever Been in Love (2009)
Jay Farrar & Benjamin Gibbard - One Fast Move or I'm Gone (2009)
Lykke Li - Possibility (2009)
Grand Archives - Oslo Novelist (2009)
Markus Krunegård - Prinsessan av Peking (2009)
My Morning Jacket - It Makes No Difference (The Band, 2009)
Lee Ann Womack - The Weight (The Band, 2009)
Van Morrison - Caravan (1970)
Tegan and Sara - Hell (2009)
Foo Fighters - Wheels (2009)
B.
First Aid Kit - Hard Believer (2009)
Nicolai Dunger - When Your Work is Done (2009)
Hajen - Scapegoat (2009)
Detektivbyrån - E18 (2008)
Imogen Heap - First Train Home (2009)
Brothers of End - Why (2009)
Danzig - Blood and Tears (1990)
Hank Williams - Take These Chains From My Heart (1953)
Johnny Cash - I Still Miss Someone (1959)
Gram Parsons - Hickory Wind (1968)
Townes Van Zandt - Tecumseh Valley (1968)
Jay Farrar & Benjamin Gibbard - The Void (2009)
Jay Farrar & Benjamin Gibbard - San Francisco (2009)
Markus Krunegård - New York (2009)
LYSSNA MED SPOTIFY!
"I think this might just be my masterpiece!"
-- Bradolf Pitler
Det lackar fan mot jul nu. Det märks. Det brukar ju vara här någon gång mellan oktober-november som de riktiga tungviktaralbumen släpps - och så även i år. Daniel Johnstons Is and Always Was och Gibbard/Farras One Fast Move or I'm Gone OST är väl kanske de jag har längtat allra mest efter, men sen har det förstås dykt upp lite mer oväntade grejer. Som Grand Archives uppföljare Keep In Mind Frankenstein, Nicolai Dungers Play och självklart Girls debutplatta Album.
Men oktobers stora kung (eller prins?) måste ändå vara Markus Krunegård med sitt dubbelsläpp Lev som en gris dö som en hund/Prinsen av Peking. Snacka om att visa alla tvivlare!
Så, om sida A är nytt och fräscht - så är B-sidan betydligt mer tung och massiv.
Hank Williams, Gram Parsons, Johnny Cash.
De behövs liksom.
För balansen.
Hej.
Om Foo Fighters blir lite, lite töntigare kanske jag äntligen kan ta dem på allvar.
Lite snabbt bara: Foo Fighters nya singel - Wheels - vad tycker ni om den?
Bra? Jag med.
Eller, ja...
Jag har ju aldrig riktigt gillat Foo Fighters. Jag har inte hatat dem heller (Bubblare?) men de har liksom inte haft någonting att säga mig. Nirvana, däremot, de hade en shitload att säga. Man skulle lite krasst kunna hävda att jag fick mitt musikaliska uppvaknande till band som Nirvana på 90-talet - och därför har jag alltid stört mig lite på den parallellen. Visst, Dave Grohl var trummis i bandet, men där stannar det.
Jag vet inte. Det har liksom alltid legat ett stort, präktigt skimmer över Grohl och hans Alanis Morisette-fejs. Jag gillar honom. Han verkar vara en rekordelig snubbe.. NERD ALERT!! Kanske inte nåt man ska eftersträva som rockmusiker? Post-grunge brukar det kallas. Nickelback säger jag. Töntrock. Tyvärr.
Så...
..därför är det med ganska stor glädje jag förkunnar att Foo Fighters Wheels - släppt i samband med Seattle-gruppens första greatest hits-samling - drar åt en lite annan riktning. Kanske har det att göra med att Dave Grohl nyligen fyllt 40 för plötsligt låter det mer gubbrock än nåt annat. Klassisk amerikansk gubbrock helt enkelt. Eller hur? Och det är också töntigt - men samtidigt nåt jag kan respektera.
För någon vecka sedan tog de upp Wheels i P3:s "Flipp eller flopp" och jag tror det var Henrik Jonsson som beklagade sig över att »Foo Fighters hade sålt ut sig« och att det »lät som Tom Petty«. Jag tycker också att det låter Tom Petty - och jag gillar det! Nu kanske jag äntligen kan ta dem på allvar, efter 19 år.
Bli gubbrockare. Bli det.
/Martin, 26
I ett hörn
"It's all coming back to me now".
Prestationsångesten, that is.
Inte för att ribban på något sätt satts för högt - men det är de här lite längre, typ högtravande blogginläggen som har fått mig att tveka lite. Fått mig att hela tiden försöka ha "kött på benen" innan jag postar ett låttips. (Vilket är helt absurt med tanke på hur få besökare jag har och att det bara är jag och typ fem andra som överhuvudtaget klickar sig vidare till youtube-klippen. Men det är väl lite så den jobbar, prestationsångesten?) Hursomhelst, jag har bloggat in mig själv i ett hörn. Tror jag.
En sak som flyter på destå bättre är ju det här med Spotify-listorna. Inga konstigheter där. Den enda frågan är väl vad som kommer att hända vid årsskiftet. Ska jag lägga ner listandet - som i stort sett blivit bloggens primära syfte numera - eller ska jag bara fortsätta? Posta en "Januariljud'10" som om inget hade hänt? Stora frågor. Vad tycker du? Ska de få vara kvar? Är det någon som överhuvudtaget lyssnar på blandbanden? Det går ju liksom inte att få någon statistik på det.
Det är skitsamma egentligen. Det är inte därför jag gör dem. Glädjer det nån är det roligt - men det är nog snarare ett djupt rotat kontrollbehov som får mig att vilja lista, skriva ner och kategorisera all underbar musik jag kommer över. Det kanske låter perverst, men faktum är att jag kan gå tillbaka och typ wikipedia sånt jag själv har skrivit (gross!). Men, som sagt, glädjer det dessutom nån annan så fortsätter jag mer än gärna. (Nån stackare finns det väl alltid?)
Vi får se hur det blir.
Det om det.
Good talk.
MVH
/M.D.
Tegan and Sara - Hell (2009)
Systrarna Tegan och Sara Quinn från Calgary i Kanada är tillbaka med sin sjätte fullängdare Sainthood. Jag vet inte hur det är med er, men ända sedan jag hörde Walking With a Ghost för första gången har jag varit ganska såld på på det här: yxiga poplåtar + uttråkat minspel.
Dom är coola!
Precis som Telekenisis har man nyttjat DCFC:s Chris Walla som producent och på myspace kan man streama Sainthood i sin helhet.
GÖRT.
Kyle + Bagge?
P e r s o n a
Jag såg precis Ingmar Bergmans Persona (1966) och slogs - inte helt oväntat - av hur snyggt det är med svart-vit film egentligen. Varenda bildruta är som ett konstverk.
Det hänger ju självklart på regissören och fotografen, men många av mina favoritfilmer råkar vara utan färg. Som Tjuren från Bronx (1980) och The Man Who Wasn't There (2001). Eller varför inte klassiker som Citizen Kane (1941) eller Lolita (1962)?
Fler filmer skulle spelas in i svart-vitt.
Vad säger du?
Har du nån favorit?
Stormare + Ambrosini?
Betar av en "Lika som bär" så här i Champions League-tider...
Elefantkyrkogården AC Milans nuvarande kapten Massimo Ambrosini samt Blonde from Fargo, herr Peter Stormare.
Eh?
Frightened Rabbit - Swim Until You Can't See Land (2009)
Kolla: fjolårsfavoriterna i Frightened Rabbit rustar upp för den knepiga andraplattan.
Det är nog inget de behöver oroa sig för...
Ben Gibbard & Jay Farrar - The Void (2009)
Ajuste, den här bloggen handlade ju om musik som INTE engagerar folk.
På tal om soundtrack: kommer ni ihåg Gibbard/Farrars soundtrack till Jack Kerouac-filmen?
Här är låt nummer två.
Den här gången är det Gibbards tur att greppa micken - till Farrars nästan patenterade alt-country-knäppande - och man kan väl säga såhär; att få höra Death Cab for Cutie-sångaren Ben Gibbard över ett alt-country-knäppande överhuvudtaget är som att få isterband med stuvad potatis och rödbetor varje dag i veckan! (förutsatt att man är jag - och är fullkomligt galen i isterband, stuvad potatis och rödbetor...)
Jag vettifan..
...bra är det i alla fall:
(via stereogum.com)
Lykke Li - Possibility (2009)
Det smått otroliga soundtracket till New Moon - vampyrslisk #2 - läckte nyligen ut på nätet (eller "läckte" kanske man ska skriva? Det börjar mer likna ett utstuderat marknadsföringsknep det här med plötsliga internetläckage. Jag menar, jag skriver ju om det ...). Hursomhelst, Lykke Li har ju med en låt - det första riktiga livstecknet sedan albumdebuten Youth Novels ifjol.
Possibility heter låten. Grymt ödesmättad och bra, naturligtvis.
Lykke Li - Possibility (MP3)
Den naturliga vägen till synth eller: Pete Seegers obarmhärtiga folkyxa
Året var 1965.
Tusentals folkmusiker och entusiaster hade samlats vid Newport Folk Festival i Rhode Island.
Alla för att se huvudakten - proteströrelsens nya ansikte utåt - Mr. Bob Dylan.
Joan Baez var där.
Pete Seeger...
Och Bob Dylan rev av ett par protestlåtar, med munspelssolon och allt, men efter en stund kom ett band in på scenen. Dylan och bandet började mixtra med kablar och förstärkare och snart hade Maggie's Farm, Like a Rolling Stone och Phantom Engineer fått en helt ny skepnad.
En ny stil.
Publiken HATADE det.
Folk hatade och buade och hatade och skrek tills Dylan och bandet i stort sett tvingades fly stället. Pete Seeger, folkmusikens kanske mest ortodoxa aktör under tiden, ska enligt ryktet ha hämtat en yxa och försökt hugga sönder högtalarkablarna. Han beskrev senare tilltaget som »En dolk genom hjärtat«. Allt för några ynka elgitarrer.
Men det Seeger inte visste var att Roberts dumdristiga stilbyten skulle bli grunden till en av musikhistoriens både längsta och bredaste musikkarriärer - och att det är just genom att "don't look back" som man ständigt håller sig ajour som artist idag. (om det så ska till en julskiva!)
Alla vet det!
"JUDAS!"
--Amatörer
Idag blir det sällan lika dramatiskt. Förmodligen är vi lite för luttrade för att gå helt svenne-bananaz över en enkel genreöverskridning - gränserna för vad som är pop, rock, progg, folk och minimal-house är dessutom ganska utsmetade nu för tiden. Eller hur? Det finns ju typ dödsmetallband som både rappar och sjunger opera... progressiv goth-rap-metal kanske det heter? Det mesta är redan gjort, med andra ord. Men jag har en liten teori om hur man brukar "göra en Dylan" idag - och det är helt enkelt att gå electro!
Är inte det den naturliga vägen nu för tiden, när creddiga indieband känner sig tvugna att "pånyttföda" sig själva - och då ofta till fansens (till en början) stora förträt?
Jag tänker på Radiohead, förstås.
När det var dags att följa upp megasuccén OK Computer med ett fjärde studioalbum offrade Thom Yorke och grabbarna all sin nyvunna stjärnstatus genom att byta ut sin patenterade alt.rock mot en ny, svår elektonisk musik. Albumet Kid A anses av många vara pophistoriens allra största utmaning som ändå blivit en kassasuccé (Duh).
Det var iofs nio år sen.
Men det finns massor av exempel.
Jag tänker på U2:s otippat tyska kovändning Achtung Baby, 1991 - som visade sig vara fullkomligt nödvändig - eller varför inte Wilcos tredje album Summerteeth, där man böt ut countryn mot diverse dataprogram och även det med stor framgång. Jag tänker också förstås på albumaktuella Kent, som mer eller mindre smygit in synthslingor ända sedan Vapen & ammunition 2002 och först nu blommat ut som ett fullfjädrat elektroniskt popband.
Oavsett hur man gör det så är vägen ganska utstakad.
Synth + tid = nytändning.
Alla vet det.
Även Pete Seeger.
MEN - det finns ett men i denna omotiverade historieundervisning - och det är också en fråga. Borde det inte rimligtvis finnas något band som har gått den motsatta vägen också? Några renodlade synthare som börjat göra glättig pudelrock bara för att "testa" sina fans? Kanske någon house-DJ som gått emot strömmen och tagit en akustisk gura i knät?
Vet du?
Girls - Lust For Life (2009)
Pop. San Fransiscobandet Girls består (trots bandnamnet) av två snubbar. Sångaren, Christopher Owens, flydde den minst sagt spekulativa sekten Children of God som 16 åring - som både ska ha drivit hans mor till prostitution och hindrat hans äldre bror från livsviktig läkarvård - och har sedan dess i princip levt på gatan. Med andra ord, han har haft sina prövningar.
Men musiken är destå muntrare.
Det här med att blanda nästan ironisk glädje med 60-talsinfluerad popmusik är inget nytt. Ifjol gjorde skottarna i Glasvegas ungefär samma sak (typ updaterade Beach Boys och Ramones i samma smäll) men Owens säregna sångröst gör att Girls låter ganska unikt. Och bra.
"See, emotional damage does pay".
--D.R. Adams
Kris Kristofferson - Closer to the Bone (2009)
Texas troubadour. Countrylegenden och actionhjälten Kris Kristofferson har varit med om mycket i sina dar. Redan på 60-talet brukade han, Johnny Cash och Janis Joplin festa som om det vore 1999 - och på 70-talet var det Kris, Martin Scorsese, Dennis Hopper med flera som fullkomligen ägde hela filmindustrin. Kris Kristofferson är "Sex, drugs and rock & roll" personifierad.
Idag, vid 73 års ålder, är rockstjärnan lite tröttare. Han har uppenbarligen kvar sin förmåga att spotta ur sig modstulna, whiskeydoftande låttexter - men det är tämligen kraftlöst, nedsjunken på sängkanten.
Closer to the Bone är en samling nyskrivna, akustiska låtar och tankarna går direkt till Cashs sista inspelningar.
"Gilla"
Boksmart?
Jag fick för mig att jag skulle börja läsa lite böcker..
Jag har fått för mig det förut - sen ångrat mig. Satt mig vid datorn eller framför TV:n istället, det liksom kräver inte lika mycket. Men så länge det handlar om musik så är jag på. Och det gör dessa tre:
Sonic Youth-sångaren Thurston Moores vackra Mix Tape: The Art of Cassette Culture, FREAK: Boken om Freddie Wadling samt rocklegenden Keith Richards självbiografi. Den borde väl innehålla en del intressanta storys - kanske den när Keith snortade sin farsas aska? Hoppas.
Dagens: Danzig - Blood and Tears (1990) [Spotify]
