dock.

Conor Oberst & The Mystic Valley Band - Nikorette (2009)
Stefan Sundström - Har Någon Sett Sabina? (2000)
Ulf Lundell - (Oh La La) Jag Vill Ha Dig (1979)
Lars Winnerbäck - Pollenchock & Stjärnfall (1998)
Eldkvarn - Pojkar, Pojkar, Pojkar (1991)
Ebba Grön - 800° (1981)
Steve Earle - Goodbye's All We've Got Left (1986)
Bruce Springsteen - No Surrender (1984)
Camera Obscura - French Navy (2009)
La Roux - In For The Kill (2009)
Regina Spektor - Blue Lips (2009)
Doves - Kingdom of Rust (2009)
Deportees - Under the Pavement - the Beach (2009)
The Decemberists - The Rake's Song (2009)
Radiohead - High and Dry (1995)
Tegan and Sara - Living Room (2002)
Deerhunter - Rainwater Cassette Exchange (2009)
Grand Archives - Sleepdriving (2008)
Badly Drawn Boy - A Minor Incident (2002)
Semisonic - Made to Last (1998)
Townes Van Zandt - Waitin' Round to Die (1975)
Bob Dylan - In My Time of Dyin' (1962)
Tom Waits - Ol' 55 (1973)
Whiskeytown - Faithless Street (1996)
Lucinda Williams - West (2007)
Conor Oberst & The Mystic Valley Band - Ten Women (2009)
Promoe - Rötmånad (2009)

LYSSNA MED SPOTIFY!


Inkonsekvent och testosteronstint. Spotifylistan för maj månad. Men jag tror nästan man ska kunna festa till denna.

 

För er som fortfarande i kan begripa varför min högst diskutabla Lika som bär senast fick typ 44 kommentarer, så kan jag bara tacka Karin Olofsson som skänkt mig lite offentlig uppmärksamhet på blogg.se.

Tack så mycket!


Dagens: Tegan and Sara - Living Room (2002) [Spotify] 
 

Med risk för att falla lite för grupptrycket så måste jag ändå posta en video från indiepopvärldens just nu största hype: Grizzly Bear. Många kallar dom för årets Fleet Foxes och precis som flotträvarna gjorde i fjol så har Brooklynbandet lyckats kombinera nytänk med nostalgi på det där sättet som... som bara indiepopband kan! Plattan Veckatimest släpptes idag.

Lite väl creepy video bara.
 

Nej, jag är inte slut. Inte än i alla fall. Men jag märker till min stora glädje att det dykt upp lite nya läsare på bloggen och det är inte mer än rätt att jag drar lite ground-rules (dvs att Ryan Adams är king). Det här klippet är hämtat från den tiden då Ryan trodde att The Cardinals var Grateful Dead, att året var 1969 och att vi, lyssnarna, hade vad som krävdes för att genomlida tre timmar av sånt här psykadeliskt jammande.

Jag tänker framförallt på en spelning på Berns när man lämnades som ett stort jävla frågetecken efteråt. "Var det här briljant eller bara jobbigt?"

Idag vet jag svaret. Det var briljant.


Goodnight Rose på Spotify 
 

Kanske ännu mer långsökt än sist men den här LSB är jag själv ganska nöjd med.. Galenskaparen Jan Rippe och allas vår Matt Damon.

 

På tal om övervintrade battle-rappare. När jag var liten var Cage Kennylz (Chris Palko) den mest obehagliga och råaste våldsironikern i hela hiphopvärlden. Tydligen hade hans mamma placerat honom på ett mentalsjukhus som grabb och det var en uppväxt fylld med litium, prozac, meskalin och LSD som fick honom att skriva sina minst sagt skruvade låttexter, som: Bottom Feeders, Agent Orange eller A Suicidal Failure. Vissa (framförallt Cage själv) anklagade  Eminem för att ha snott hela sin gimmick från galningen och därför är det lite intressant att se vad de båda har för sig idag.

Cage har tydligen losat 30 kilo och ser mer ut som Jared Leto än någon New-York-gangster. Hans bästis, Transformers-dvärgen Shia LaBeouf, har regisserat videon till I Never Knew You och även om det inte låter Army-of-Lovers-muntert så är det åtminstone en väldig utveckling. LP:n Depart From Me släpps den 30:e juni.

 

Eminems Relapse och Green Days 21st Century Breakdown känns ungefär lika upphetsande som valet till europaparlamentet. Ändå har jag precis lyssnat igenom båda. Waste of space, så att säga.

Istället detta; två gånger har jag vridit på bilradion den senaste veckan. Båda gångerna har det varit Christer och båda gångerna har de spelat denna låt. La Roux med In For The Kill. Vilket beat, vilken låt! Än finns det hopp för mänskligheten.

 

En kamel i en fez på en fest på ett omslag. Wilco (The Album) har läckt ut på webben.

Det är på tok för tidigt för att ge sig på en recension, men som flera redan har nämnt så är (The Album) lika lekfull och opretentiös som skivomslaget antyder. Feist gästar på låten You and I och bombastiska Bull Black Nova är den stora snackisen lite.

Streama albumet här!

 

Ny Dylanvideo (inte varje dag man får säga det). Öppningsspåret på nya skivan Beyond Here Lies Nothin' är långt ifrån bäst men till de här bilderna så växte den påtagligt. Man får lite Tarantino-vibbar nästan.

OBS: varning för övervåld!
 

Dalmasen Kristian Matsson a.k.a The Tallest Man on Earth sitter i en oerhört gemytlig musikaffär i Greenwich Village och kör en låt från hans debutplatta. Det kanske känns onödigt att nämna BOB DYLAN en sån här gång, men visst påminner han lite om en ung BOB DYLAN Matsson? BOB DYLAN alltså.

Nåt man får dras med kanske?

  

Saturday Night Live anno 1994, med den framlidne och fullkomligt briljante Chris Farley i högform!

Men varför är NBC såna bakåtsträvare och vägrar lägga ut klipp på youtube?
..

 

Beh. Nu har det gått flera dagar utan något direkt intressant skivsläpp, så istället får man ta en titt i den gamla backspegeln. Dylans nya har gått en del. Men det är inte riktigt väder för hans blues-muttrande nu. Den kommer nog att peaka i höst istället.

Jag såg Be Here to Love Me i dagarna och det var väl kanske ingen sola-och-bada-i-piña-colada-historia det heller. Men det här klippet etsade sig fast. Townes sitter (kläp) på altan och kör Watin' Round to Die och en äldre (svart) granne vet exakt vad han snackar om. Episkt.

[Spotify]
 

Nu har jag kollat igenom Ashes of American Flags ett par gånger och förväntningarna inför Wilcos kommande, sjunde, LP är på gränsen till löjliga. I höstas spelade man Wilco (The Song) på The Colbert Report och nu är det klart att skivan ska heta Wilco (The Album). Inga konstigheter.

I juni kommer den.