dock.

Oj. Kollade precis min besökarstatistik och gårdagen landade på ganska exakt 1000 unika besökare. Det är rekord.

Är detta ett monster?

Dagens: Pixies - Debaser (1989) [Spotify] 
 

Beh. Precis hemkommen från 2009 års upplaga av Peace & Love i Borlänge. Allt från väder och vind till musik och sällskap har varit bättre än man någonsin hade vågar hoppats på. Vilken fest. Självklart är intrycken många och det kommer säkert ta några dagar att bearbeta allt (och kanske framför allt det som hänt i den verkliga världen) men det här är i alla fall mina topp tre höjdpunkter:

3. Pete Doherty/Babyshambles, Utopia. På förhand hade jag bestämt mig för att försöka se alla utländska band så trots att jag knappt lyssnat på Doherty innan så hängde jag med ner till festivalens största scen tidigt på fredagseftermiddagen. Vädret var kanon. Stämningen var kanon. Och just här, ganska precis i mitten av festivalen, kom en vändpunkt. Tidigare hade man rört sig lite obekvämt i folkmassorna, stört sig lite på lukten och alla halvätna langostallrikar. Men nu var alla spärrar borta och man kunde ligga raklång på gräsfältet. - Det här är Waynestock på riktigt, tänkte jag. Att Pete Doherty ens kommit till festivalen var en bragd i sig. Att han dessutom kunde genomföra två spelningar på rad (en solo och en med Babyshambles) var mäktigt.

2. Lykke Li, Venus. Trots skyhöga förväntningar lyckades ändå Lykke Li bli torsdagens absoluta höjdpunkt (och då ska man veta att vi tvingades lämna en Thåström i högform för att ens få se henne). Att Lykke Li är typ hetast på jordklotet känns som en självklarhet när man får se henne och bandet live. Tänk alla musikstilar du någonsin hört, tänkt 110% från start till mål, tänkt beats, rap, soulsång, techno, powerballader, jazz, funk och laserstrålar.. och så den där snorungen från Ystad i mitten. Omöjligt att inte dras med. Lykke Lis "extranummer" att i ren chock springa in på scenen och ropa ut att "Michael Jackson är död" var självklart ingen stämningshöjare. Men det lär bli en spelning man aldrig kommer glömma hur som helst.

1. Håkan Hellström, Utopia. Festivalens stora final. Kanske hela Peace and Love-begreppet personifierad. Lite tidigare på dagen såg vi Laakso följt av Hello Saferide, två spelningar som var helt okej - en annan gång kanske till och med riktigt bra, men tre dagars öldrickande och sollapande hade knäckt en totalt och nu var det svårt att ens stå upprätt. Av ansiktsuttrycken att döma så kände nog alla lika dant. Alla 36 000. Men när Håkan Hellström äntligen entrade scenen klockan 00.00 på lördagsnatten var det som om hela festivalområdet fick en adrenalinspruta rakt in i bröstkorgen och gick, så att säga, all-in. Ramlar var låt nummer två. Gissa hur många som halvsov då?

Med andra ord så var årets peace&love-helg helt j**a underbar. Förutom nämnda band lyckades jag se Ulf Lundell, A Camp, Detektivbyrån, Deportees, Mando Diao, Moneybrother, Thåström, Lars Winnerbäck, Mötley Crue mfl. Props till mina medresenärer Sali, KLS och Stor-Thell. /Martin
 

Lost Highway Records är lite som Real Madrid för countrymusiker. Men förutom att casha in royalties för kungligheter som Johnny Cash, Hank Williams och Willie Nelson har man även den goda smaken att, med jämna mellanrum, sätta nya talanger på countrykartan. Hayes Carll är ett exempel, Fionn Regan ett annat. Och så den där högljudda snubben förstås.. han med dödsmetalbanden?

Whatever. Ryan Bingham släppte sin relativt hyllade debutplatta 2007 och Rolling Stone sa att han, trots sin ringa ålder, skulle kunna vara Steve Earles farsa. Uppföljaren, Roadhouse Sun, släpptes i dagarna och det här är första singeln.

Raspigt var ordet.
 

Nu är det dags för lite 90-talsnostalgi igen. Idag hörde jag den här låten, Smashing Pumpkins Tonight, Tonight, på nåt så sjukt som ett radioprogram tillägnat Tobbe trollkarl. Tobbe var diplomatisk och trist (förutom en gång då självaste Markoolio ringde in och frågade varför kortfifflaren alltid klädde av sig naken när han skulle bajsa) men låtvalet gjorde att hans aktie gick upp några procent.

Fullkomligt briljant!

Tonight, Tonight på Spotify.
Tonight Reprise (aukustisk version) på Spotify.

 

Far och son? Country-veteranen och krulltotten Lyle Lovett och Sveriges nya popgunstling Erik Hassle.
 

Ni vet vad autotune är va? Det är den där sångeffekten som Cher gjorde känd en gång i tiden och som nu mest används för att förstöra varenda jäkla hiphoplåt där ute. Guess what?

Jay-Z just killed it.


The Blueprint³ släpps den 11:e september i år.
 

Från övervintrade battle-rappare till övervintrade skejtrockare. Återförenade Dinosaur Jr är tillbaka med sitt nionde (!) album Farm (2009). Visst, det kanske är orättvist att inskränka Jr. till ett "skejtrockband", de har ändå hållt på sedan 1985, men det är främst videon till låten Over it jag syftar på. Tailslides, ollies, manuals, kickflips.. Det känns som om man kollade på en gammal 411-film nästan.

 

Ni som följer Stanley cup-slutspelet har säkert hört den här låten under svensklaget Detroit Red Wings matcher. Journeys gamla power-ballad Don't Stop Believing. Zäta och grabbarna är inte direkt ensamma om att använda den här låten som stämningshöjare och det är svårt att inte ryckas med själv när man hör den. Klassisk amerikansk må-bra-musik.

A singer in a smokey room.
A smell of wine and cheap perfume.
For a smile they can share the night.
It goes on and on and on and on.


Märk också hur jag väljer att inte vara ironisk över hockeyfrillor och jeansmidjor.