Årets sämsta låt - del 1: Promoe - Svennebanan

Det blir en väldig massa hyllningar och lovord på den här bloggen och nu är det äntligen dags att få släppa av lite ånga som man säger. Få ut lite aggression. För det är inte all musik som förtjänar en youtube-länk eller bloggkommentar, ibland stöter man till och med på låtar på radio eller TV som retar en till vansinne. Om sådan musik handlar detta. Först ut: Promoe - Svennebanan.
År 1998 skrev Västeråsgruppen Looptroop låten Heads or Tails till samlingsskivan Sidewalk Headliners, en hörnsten inom svensk rapmusik. Texten löd: "Heads or tails, what's your choice? The heads nodding on the real b-boys. Or do you want the sales, in other words the tails? The asses shaking on the ignorent masses". 2009 släppte Promoe, gruppens frontfigur, sitt fjärde soloalbum Kråksången. Promoe fick en braksuccé med singeln Svennebanan och den ignoranta massan skakade röv som aldrig, aldrig förr (sarkastisk smiley).
Svennebanan-begreppet kommer, så vitt jag vet, från den karismatiske "komikern" Magnus Betnér och fungerar ungefär som en personifiering av den svenska medelklassen. I låten radar Promoe upp klyschor om svenssonlivet som solsemestrar och foppatofflor men också allvarsammare sidor som kvinnomisshandel och tonårsgraviditet.
Så här låter det:
Jag vet att Promoe är ironisk. Jag fattar att folk inte ska sjunga med egentligen, men byter man ut typ tre rader i Svennebanan hade den lika gärna kunnat hetat Sola och bada i Piña Colada och folk hade dansat, om möjligt, ännu hårdare. För det enda som skiljer den från en Markooliolåt är att Markoolio gör det med glimten i ögat, och det är någonstans här min avsky kommer in.
För Promoe har ingen glimt i ögat. Han är arg. Arg på Svennebanan. Eller hur? Lika arg som hans förfäder i Nationalteatern eller Hoola Bandola Band var på socialdemokratin eller kriget i Vietnam. Men varför egentligen? Vad är det som är så oerhört fel i att vara en svennebanan och i så fall: hur undviker man det? Jag tycker inte att det känns riktigt OK att sätta likhetstecken mellan "solariebränna" och "kvinnomisshandel". Eller "raggarbilar" och "barn med syrran". Tvärtom. Jag tycker det verkar både insnöat och fördomsfullt, och låten fullkomligen haglar av sådana, plumpa textrader. Som "..och gillar kungafamiljen". Vad är det för trött jävla generalisering!? Nej, Promoe är vilse. Han behöver något annat att vara arg på, en ny George Bush eller nåt..
En teori om varför jag ogillar Svennebanan så starkt är ju för att den faktiskt handlar om mig. Det är ju jag som är den där medelklasskillen på Finlandsfärjan som spelar nätpoker och dricker lådvin. Och visst, jag är Svennebanan. Jag erkänner. Men det är Mårten "Promoe" Ed, 33 år från Västerås, också. Det spelar ingen roll hur sällan han tvättar håret. Varför denna plötsliga brist på självdistans? Det svenskaste som finns måste ju vara rädslan över att uppfattas som svensk. Och det är väl lite därför vi går med våra I-love-New-York-t-shirts och äter sushi, dricker espresso, kollar på Entourage, läser Gazetta delo Sport, skaffar dreads, spar ut skägg, skriver låtar, om Svennebanan, som är ironiska.. eller?
Nästa vecka: Magnus Uggla - Kung i Baren
Juliljud
Danzig - Thirteen (1999)
The Dead Weather - Treat Me Like Your Mother (2009)
Arctic Monkeys - Crying Lightning (2009)
Eels - In My Dreams (2009)
God Help the Girl - Come Monday Night (2009)
Wilco & Feist - You and I (2009)
Daniel Johnston - True Love Will Find You In the End (1990)
Of Montreal - For Our Elegant Caste (2009)
Foreign Born - Winter Games (2009)
Fleet Foxes - Silver Dagger (2009)
Frightened Rabbit - Keep Yourself Warm (2008)
El Perro Del Mar - A Better Love (2009)
Lykke Li - Until We Bleed (2008)
Jónsi & Alex - Boy 1904 (2009)
Håkan Hellström - Dom Dimmiga Dagarna (2000)
Paul McCartney & Michael Jackson - Say Say Say (1983)
LYSSNA MED SPOTIFY!
Har väl inget bättre för mig än att lägga ut julis ljud nu också. En väldigt kort playlist pga semester och annat, men kort behöver inte alltid betyda dålig. En kort liten indiepopbomb skulle jag säga, som går ut ovanligt hårt, för att till slut övergå i ren avslappningsmusik. Låten jag vill premiera extra den här månaden är Jónsi och Alex Boy 1904 från albumet Riceboy Sleeps som släpptes förra veckan. Jónsi & Alex är isländska Jón Þór Birgisson (Sigur Rós) nya sidoprojekt och musiken låter som ingenting man tidigare hört. Gudomligt vacker instrumentalmusik med körinslag som bara maler på i 1 timme och 10 minuter och känns som en slags själslig rengöring. Oerhört bra. Resten är nog hyfsat motiverade redan.
Peace out!
Arctic Monkeys - Crying Lightning (2009)

I'm on a boat! Sheffieldkidsen i Arctic Monkeys (för de är väl fortfarande typ 19?) är tillbaka efter succéerna med Favourite Worst Nightmare och WPSIATWIN. Den här gånger har man dragit ner på tempot, anlitat Josh Homme (Queens of the Stone Age) som producent och klätt sig lite som ett That '70s Show-avsnitt. Varför inte, säger jag. Vad säger du?
Frightened Rabbit - Heads Roll Off (2008)

Jag måste slå ytterliggare ett slag för skottarna i Frightened Rabbit. Det ser faktiskt inte bättre ut än att The Midnight Organ Fight var förra årets bästa platta (typ). Initialt verkar det lite urvattnat, som vilket emoband som helst men med en liten Sir Alex Ferguson-tvist, men det är någonting annat i Scott Hutchison stämma också. Något som är så långt ifrån collegefilmer och MTV:s TRL man kan komma (typ). Bra skit helt enkelt!
Eftersom man inte behagat göra någon musikvideo till varken My Backwards Walk eller Keep Yourself Warm får ni nöja er med denna: Heads Roll Off från The Midnight Organ Fight.
The Dead Weather - Treat Me Like Your Mother (2009)

I'm baack. Har ni hört Dead Weather? Det är Detroitrockaren Jack Whites (White Stripes, Raconteurs) nya supergrupp. Med Alison Mosshart (The Kills) som frontfigur och Dean Fertita (Queens of the Stone Age) och Jack Lawrence (The Greenhornes) som utfyllnad. Låter det trassligt? Vänta tills du hört dem. Videon faller under den högaktuella kategorin kärlek börjar alltid med bråk, den här gången med automatvapen. Albumet Horehound släpptes i förrgår via Whites egna bolag Third Man.
Sergio + Sid + Samberg?

Oh, snap! Tre lika som bär på rad: Spanske landslagsbacken Sergio Ramos, Pittsburgh Penguins fixstjärna Sidney Crosby och slutligen, mr. jizz-in-my-pants, SNL-komikern Andy Samberg.
Duritz + Bob?

Adam Duritz från Counting Crows, bandet bakom after-ski-klassikern Mr. Jones (och grymt mycket annat förstås) och självaste Sideshow Bob.
Den är nästan för enkel..
Hi, how are you?

Exhibitionismen fortsätter.
Äntligen har jag fått hem min Daniel Johnston-t-shirt!
Kanske inte får samma genomslagskraft när jag bär den bara.
Dagens: Daniel Johnston - True Love Will Find You In the End (1990)
The Hangover

Fear and Loathing är sjukare, Casino är snyggare och Swingers är fantamej roligare men The Hangover (Baksmällan..?), den senaste i raden av Las Vegas-skildringar, levde ändå upp till förväntningarna. Bara grejen att öppna med en Danziglåt. Världsklass!
Att se Zach "Fat Jesus" Galifianakis i en blockbuster var ungefär som att se en polare gifta sig.
Betyg: 4/5
Dagens outfit
Michael Jackson & Paul McCartney - Say Say Say (1983)

RIP Michael Jackson, bättre sent än aldrig. Jag antar att ni, liksom jag, fullkomligt överdoserats med Michael Jackson-låtar de senaste dagarna och sånt är aldrig bra. Men med tanke på att det här är en blogg (främst) om musik så vore det rent ut sagt genant om inte ett inlägg skulle tillskrivas the King of Pop.
Jag har skitmånga olika minnen och relationer popmonstret Jackson och hans oerhörda låtskatt men den här låten, Say Say Say - ett av många briljanta samarbeten med sir Paul McCartney, är nog min absoluta favorit.
Rest in peace, Michael Jackson.
Travolta + A.J?

Allvarligt? John Travoltas karaktär i Tony Scotts nya The Taking of Pelham 123 och Backstreet Boys bad-boy A.J. McLean (courtesy of Popponny.se)
Lykke Li - Breaking it Up (2008)
Har gått ner på semestertempo även i mitt bloggande tror jag.
Sen står jag lite och trampar också.
På Lykke Li.
Får inte nog av skiten.
God Help the Girl - Come Monday Night (2009)

Indiemusikal. Belle & Sebastians frontfigur Stuart Murdochs senaste projekt heter God Help the Girl och är något så ocreddigt som en musikal. Musiken är redan ute och gästas av inte mindre än nio olika sångare, från band som Smosh och The Divine Comedy. Det låter 60-tal och det låter girl-group (du vet.. The Shirelles, The Ronettes, The Marvelettes, The Shangri-Las, The Blossoms, The The The The..). Men framförallt låter det gött. Frågan är väl om det behövs någon film nu.
Lyssna på Spotify.
Ljunilistan
Wilco - Wilco (The Song, 2009)
Dinosaur Jr. - Over It (2009)
Sonic Youth - Antenna (2009)
Pixies - Debaser (1989)
Nirvana - Serve the Servants (1993)
Neil Young - F*!#in' Up (1990)
Soundgarden - Black Hole Sun (1994)
The Smashing Pumpkins - Tonight, Tonight (1995)
Conor Oberst & the Mystic Valley Band - Roosevelt Room (2009)
Daniel Johnston - Crazy Love (1994)
Dirty Projectors - Two Doves (2009)
Nouvelle Vague - Master & Servant (2009)
Lisa Ekdahl - Give Me That Slow Knowing Smile (2009)
Anna Järvinen - Äppelöga (2009)
Gillian Welch - By the Mark (1996)
Neko Case - Twist the Knife (2000)
Ryan Bingham - Dylan's Hard Rain (2009)
Son Volt - Highways & Cigarettes (2007)
Peter Doherty - Last of the English Roses (2009)
Glasvegas - Flowers & Football Tops (2008)
Frightened Rabbit - My Backwards Walk (2008)
Wilco - One Wing (2009)
The Clash - Wrong 'em Boyo (1979)
Journey - Don't Stop Believin' (1981)
Cher - Believe (1998)
LYSSNA MED SPOTIFY!
90-talsnostalgi med betoning på grunge och oljud. Både Dinosaur Jr. och Sonic Youth är aktuella med nya skivor och då är det lätt att man går varvet runt, från Pixies till Kurt (eller Hank to Hendrix som Neil Young skulle ha sagt). Skotska Frightened Rabbit är mitt senaste fynd som Ben Gibbard (Death Cab for Cutie) höjde till skyarna i en intervju jag såg nyligen. Kolla upp. Att Wilco (The Album) äntligen släppts officiellt är också värt att uppmärksamma förstås.

