Dave Rawlings Machine - Method Acting / Cortez the Killer (2009)
Gillian Welch och David Rawlings är ett begrepp. Lite som ketchup och senap - eller Nashville och countrymusik. Det är ytterst sällan man ser den ene utan den andra (den här bilden är troligen ett photoshop-montage) vare sig det är på scenen på någon bohemisk bluegrass-festival eller bakom mixerbordet i inspelningsstudion.
Förutom Gillians fyra album har låtskrivarduon bland annat hjälpt Bright Eyes på Cassadaga och Ryan Adams på Heartbreaker - som rent objektivt är världens bästa album genom tiderna (David skrev "To Be Young (Is to Be Sad, Is to Be High)" med Ryan och Gillian spelar banjo och körar på ett par av låtarna).
Men den här gången är det alltså Davids tur att få skina - men bara nästan. Låten, eller rättare sagt låtarna, är ett medley bestående av just Bright Eyes "Method Acting" och Neil Youngs klassiska "Cortez the Killer". Och självklart finns även Gillian Welchs ljuva stämma att höra i bakgrunden.
Bra skit, som vi säger här.
Dave Rawlings Machine - Method Acting / Cortez the Killer (MP3)
A Friend of a Friend är ute nu (via Acony/Bonnier)
Charlotte Gainsbourg & Beck - Heaven Can Wait (2009)
90-talshipstern Beck Hansen har haft ett produktivt år - om man med produktiv menar att man samlar ihop ett gäng sköna indieprofiler och jamar fram några coverplattor eller publicerar telefonsamtal med Tom Waits och Will Farrell på sin blogg... Han har ett soft liv hursomhelst, 39-årige Beck.
Nu har han dessutom teamat upp med franska Antichrist-skådespelerskan Charlotte Gainsbourg, som producent och duettpartner. (Lite som ett mindre glamouröst Pete Yorn/Scarlett Johansson?)
Resultatet hör ni här - med ett smärre brainfuck till musikvideo.
DVD: Håkan Hellström @ Peace and Love 2009
Foto: Aftonbladet
Årets julklapp?
Kanske inte. Men Håkan Hellströms spelning på Peace and Love-festivalen i Borlänge i somras var hans enda för året--och som ni kanske hörde så sparade man verkligen inte på krutet. Fem stjärnor! Och nu ska hela showen släppas på DVD.
Förboka filmen på bengans.se.
Håkan Hellström - Nu kan du få mig så lätt (video)
Jag har redan bokat ett ex, släkt.
The Temper Trap - Sweet Disposition (2009)
Se nedan ...
Kanske inte den mest creddiga indiepoplåten på det dignande soundtracket till (500) Days of Summer - men australiska Temper Trap och deras Bon Iver-/Bono-esqua Sweet Disposition är, så att säga, svår att blunda för.
(500) Days of Summer
Man vet att man har sett en bra indiefilm när man faktiskt får googla låtar efteråt.
Jag vet inte hur många filmer eller ungdomsserier jag har sett där man staplat små krystade popreferenser på varandra och i en sån takt att det bara blivit skrattretande klyschigt. Bam! - en The Cure-poster - Smack! - en Ramones-t-shirt - Pow! - ett kassettband till bilen med Bright Eyes, The Shins och vad det nu kan vara för Sub Pop-band som ungdomarna lyssnar på nu för tiden...
Jag vet att jag är sen, men:
(500) Days of Summer var riktigt bra.
Därmed inte sagt att den inte är till bredden fylld med creddig indiepop (den är till bredden fylld med creddig indiepop) - men på en bra och jämn nivå liksom, utan att det tar fokus från själva love storyn.
Men det är en annan historia.
Höjdpunkt: spontandans till Hall & Oates.
Se den!
J. Tillman - Thought I Have Wronged You (2009)
Nu när musikåret 2LAX9 går mot sitt slut kan det vara läge att stanna upp - och kolla så att vi inte glömmer någonting. I fjol handlade 99 blogginlägg av 100 om renässansmännen i Fleet Foxes och trummisen, Josh Tillmans, soloprojekt nämndes väl egentligen bara i förbifarten? Blott nio månader senare hade Tillman spottat ur sig ytterligare en samling helgjutna folklåtar - Year In the Kingdom - och det blev tydligt vem det var som egentligen "bar byxorna" i den relationen.
Sånt här kan man väl knappast få nog av:
Video: J. Tillman - Thought I Have Wronged You (via Pitchfork)
Kite - I Give You the Morning (2009)
Foto: Myspace/Lovisa Björck
Kite - I Give You the Morning (MP3)
Cover på en cover?
Har ni hört? Svenska Kites cover på Torsk på Tallinn-eposet Jag ger dig min morgon - eller rättare sagt Tom Paxtons original från 1969? Mycket underhållande hursomhelst. Känns väldigt 2009.
Kite består av Christian Berg (Yvonne, Strip Music) och Nicklas Stenemo (Melody Club, The Mo) och låten hittar man på duons andra EP Kite 2.
Grizzly Bear - Ready, Able (2009)
Kommer du ihåg mannen som ritade i filmjölk?
Hagelbäcks matrast hette det - crazy shit.
Hursomhelst så kom jag att tänka på det gamla barnprogrammet när jag såg Grizzly Bears nya video till Ready, Able. (Tänk att stop-motion skulle få en renässans 2009!) Det redan klassiska albumet Veckatimest är sannerligen en säregen mix av melankoliska, mystiska poplåtar -- och Ready, Able är en som sticker ut lite. Mycket tack vare en otippad vändning knappt två minuter in...
"FATTIGA RIDDARE!"
-- J. Hagelbäck
PEACE!
Christmas in the Heart!
Let the feast begin, så att säga.
Santa Claus is coming to town!
Att Bob Dylan skulle släppa en julskiva på ålderns höst hade nog inte en enda musikkännare räknat med, men som vi nämnt tidigare - karlfan lever ju för att provocera! Den stora frågan var självklart: hur låter det egentligen?
Jo, alla intäkter går till hjälporganisationer som Feeding America och FN:s världslivsmedelprogram.
Så låter det.
I övrigt kan man väl säga att Christmas in the Heart innehåller ett smärre julbord av självdistans - även om ett par låtar faktiskt är riktigt lysande (det är ju trots allt Dylan vi pratar om). Tänk dig en bitter Tom Waits, pissfull på äggtoddy... om inte det får dig i julstämning så vet inte jag.
Höjdpunkt: Bob Dylan - Silver Bells (MP3)
GOD JUL!
Sen var det det här med Erik Hassle...
Foto: Aftonbladet
Inte nu igen?
Har vi inte lärt oss någonting eller?
Första gången jag hörde låtarna Hurtful och Don't Bring Flowers After I'm Dead reagerade jag som de flesta andra. Jag blev glad. Jag utbrast »Vilka bra, gedigna poplåtar!« och »Vad sa du? 21 år? Skriver han och producerar själv? FETT!!« Det var aldrig tal om att jag skulle köpa en CD eller kanske gå på en konsert med unge herr Hassle - men lite kvalité i radioskvalet måste självklart tas emot med öppna armar.
Det var vad jag trodde.
För ända sedan den dagen har man spelat och spelat och spelat och spelat och spelat och spelat och spelat och spelat Erik Hassle på radio - tills låtarna har legat som sönderslitna djurkadaver på Afrikas grässlätter med gamar cirkulerande kring det ruttnande köttet (bra liknelse?) - och sen har man spelat dem lite till. Jag tänker Guantánamo, jag tänker tortyr.
På RIX FM (som jag förövrigt bara lyssnar på under pistolhot) kan en spellista se ut så här under en timme: Hassle - Hurtful, Takida - The Things We Owe, Hassle - Don't Bring Flowers, Milow - Ayo Techonology, Takida - The Things We Owe, Hassle - Hurtful - och det är inget skämt! P3 är likadana. Hur mycket pengar har man satsat på den här Jörgen Jönsson-kopian egentligen? För så bra och gedigna är självklart inte låtarna - att man måste lyssna på dom 13 gånger om dagen. Eller?
Fler liknelser: Per Gessle har länge varit svensk mästare i att få sina låtar spelade så fruktansvärt ofta att människor tillslut börjar tro att de gillar dem - eftersom melodierna och de banala texterna etsat sig fast någon stans i bakhuvudet.
Gå inte på den skiten, gott folk!
Happy Halloween
MVH
/M.D.
Stifler + Wahlbeck?
Den enda som gått riktigt vinnande ur den här fördömda roast-trenden i TV är väl ändå galningen Peter Wahlbeck? Skådespelaren Seann William Scott är mest känd som Stifler i American Pie-filmerna - men har ni sett Balls Out: Gary the Tennis Coach och 90-talsserien S*M*A*S*H - då fattar ni kanske kopplingen.
Oktoberfest!
A.
Brett Dennen - Make You Crazy (2009)
Girls - Lust for Life (2009)
Daniel Johnston - Freedom (2009)
Tutankamon - Have You Ever Been in Love (2009)
Jay Farrar & Benjamin Gibbard - One Fast Move or I'm Gone (2009)
Lykke Li - Possibility (2009)
Grand Archives - Oslo Novelist (2009)
Markus Krunegård - Prinsessan av Peking (2009)
My Morning Jacket - It Makes No Difference (The Band, 2009)
Lee Ann Womack - The Weight (The Band, 2009)
Van Morrison - Caravan (1970)
Tegan and Sara - Hell (2009)
Foo Fighters - Wheels (2009)
B.
First Aid Kit - Hard Believer (2009)
Nicolai Dunger - When Your Work is Done (2009)
Hajen - Scapegoat (2009)
Detektivbyrån - E18 (2008)
Imogen Heap - First Train Home (2009)
Brothers of End - Why (2009)
Danzig - Blood and Tears (1990)
Hank Williams - Take These Chains From My Heart (1953)
Johnny Cash - I Still Miss Someone (1959)
Gram Parsons - Hickory Wind (1968)
Townes Van Zandt - Tecumseh Valley (1968)
Jay Farrar & Benjamin Gibbard - The Void (2009)
Jay Farrar & Benjamin Gibbard - San Francisco (2009)
Markus Krunegård - New York (2009)
LYSSNA MED SPOTIFY!
"I think this might just be my masterpiece!"
-- Bradolf Pitler
Det lackar fan mot jul nu. Det märks. Det brukar ju vara här någon gång mellan oktober-november som de riktiga tungviktaralbumen släpps - och så även i år. Daniel Johnstons Is and Always Was och Gibbard/Farras One Fast Move or I'm Gone OST är väl kanske de jag har längtat allra mest efter, men sen har det förstås dykt upp lite mer oväntade grejer. Som Grand Archives uppföljare Keep In Mind Frankenstein, Nicolai Dungers Play och självklart Girls debutplatta Album.
Men oktobers stora kung (eller prins?) måste ändå vara Markus Krunegård med sitt dubbelsläpp Lev som en gris dö som en hund/Prinsen av Peking. Snacka om att visa alla tvivlare!
Så, om sida A är nytt och fräscht - så är B-sidan betydligt mer tung och massiv.
Hank Williams, Gram Parsons, Johnny Cash.
De behövs liksom.
För balansen.
Hej.
Om Foo Fighters blir lite, lite töntigare kanske jag äntligen kan ta dem på allvar.
Lite snabbt bara: Foo Fighters nya singel - Wheels - vad tycker ni om den?
Bra? Jag med.
Eller, ja...
Jag har ju aldrig riktigt gillat Foo Fighters. Jag har inte hatat dem heller (Bubblare?) men de har liksom inte haft någonting att säga mig. Nirvana, däremot, de hade en shitload att säga. Man skulle lite krasst kunna hävda att jag fick mitt musikaliska uppvaknande till band som Nirvana på 90-talet - och därför har jag alltid stört mig lite på den parallellen. Visst, Dave Grohl var trummis i bandet, men där stannar det.
Jag vet inte. Det har liksom alltid legat ett stort, präktigt skimmer över Grohl och hans Alanis Morisette-fejs. Jag gillar honom. Han verkar vara en rekordelig snubbe.. NERD ALERT!! Kanske inte nåt man ska eftersträva som rockmusiker? Post-grunge brukar det kallas. Nickelback säger jag. Töntrock. Tyvärr.
Så...
..därför är det med ganska stor glädje jag förkunnar att Foo Fighters Wheels - släppt i samband med Seattle-gruppens första greatest hits-samling - drar åt en lite annan riktning. Kanske har det att göra med att Dave Grohl nyligen fyllt 40 för plötsligt låter det mer gubbrock än nåt annat. Klassisk amerikansk gubbrock helt enkelt. Eller hur? Och det är också töntigt - men samtidigt nåt jag kan respektera.
För någon vecka sedan tog de upp Wheels i P3:s "Flipp eller flopp" och jag tror det var Henrik Jonsson som beklagade sig över att »Foo Fighters hade sålt ut sig« och att det »lät som Tom Petty«. Jag tycker också att det låter Tom Petty - och jag gillar det! Nu kanske jag äntligen kan ta dem på allvar, efter 19 år.
Bli gubbrockare. Bli det.
/Martin, 26
I ett hörn
"It's all coming back to me now".
Prestationsångesten, that is.
Inte för att ribban på något sätt satts för högt - men det är de här lite längre, typ högtravande blogginläggen som har fått mig att tveka lite. Fått mig att hela tiden försöka ha "kött på benen" innan jag postar ett låttips. (Vilket är helt absurt med tanke på hur få besökare jag har och att det bara är jag och typ fem andra som överhuvudtaget klickar sig vidare till youtube-klippen. Men det är väl lite så den jobbar, prestationsångesten?) Hursomhelst, jag har bloggat in mig själv i ett hörn. Tror jag.
En sak som flyter på destå bättre är ju det här med Spotify-listorna. Inga konstigheter där. Den enda frågan är väl vad som kommer att hända vid årsskiftet. Ska jag lägga ner listandet - som i stort sett blivit bloggens primära syfte numera - eller ska jag bara fortsätta? Posta en "Januariljud'10" som om inget hade hänt? Stora frågor. Vad tycker du? Ska de få vara kvar? Är det någon som överhuvudtaget lyssnar på blandbanden? Det går ju liksom inte att få någon statistik på det.
Det är skitsamma egentligen. Det är inte därför jag gör dem. Glädjer det nån är det roligt - men det är nog snarare ett djupt rotat kontrollbehov som får mig att vilja lista, skriva ner och kategorisera all underbar musik jag kommer över. Det kanske låter perverst, men faktum är att jag kan gå tillbaka och typ wikipedia sånt jag själv har skrivit (gross!). Men, som sagt, glädjer det dessutom nån annan så fortsätter jag mer än gärna. (Nån stackare finns det väl alltid?)
Vi får se hur det blir.
Det om det.
Good talk.
MVH
/M.D.
Tegan and Sara - Hell (2009)
Systrarna Tegan och Sara Quinn från Calgary i Kanada är tillbaka med sin sjätte fullängdare Sainthood. Jag vet inte hur det är med er, men ända sedan jag hörde Walking With a Ghost för första gången har jag varit ganska såld på på det här: yxiga poplåtar + uttråkat minspel.
Dom är coola!
Precis som Telekenisis har man nyttjat DCFC:s Chris Walla som producent och på myspace kan man streama Sainthood i sin helhet.
GÖRT.
